De boxare som utmärkt sig extra genom sina idrottsliga prestationer och som ambassadörer för svensk muaythai i utländska mästerskap i landslaget och därför tilldelas SMTF:s stipendium för 2023 är:

Patricia Axling, European Games
Irene Forssell Nilsson, VM
Mustafa Aboutaka, VM
Livia Malmborg Nygaard, EM
Andreas Lilliecrona, EM
Vilda Ekhorn, U23-VM
Dalian Dawody, U23-VM

För 2022 respektive 2021 har följande boxare tidigare tilldelats stipendium:

SMTF guldstipendium 2022:
Patricia Axling, EM och VM
Angela Mamic, VM
Emma Stonegård, VM
Moa Carlsson, U23-VM
Zahra Al-Mougrabi, junior-EM

SMTF guldstipendium 2021:
Ewin Ates, VM

Grattis och bra jobbat, vi är stolta över er!
/Styrelsen SMTF

Inlägget SMTF guldstipendium 2023 dök först upp på Svenska Muaythaiförbundet.

Guld:
Irene Forssell Nilsson, VM
Mustafa Aboutaka, VM
Vilda Ekhorn, U23-VM
Dalian Dawody, U23-VM
Patricia Axling, European Games
Livia Malmborg Nygaard, EM
Andreas Lilliecrona, EM

Silver:
Ewin Ates, VM
Camilla Danielsson, VM
Antonia Drevenlid, U23-VM

Brons:
Moa Carlsson, VM
Emilia Koivisto, U23-VM
Linus Bylander, European Games
Lilija Havrylyuk, junior-VM
Marcus Sundin Liljedorff, EM
Frida Lindberg, EM
Anna Strandberg, EM

Inlägget SMTF internationella medaljer 2023 dök först upp på Svenska Muaythaiförbundet.

Guldmedaljer:
Livia Malmborg Nygaard, -57kg
Andreas Lilliecrona, -86kg

Bronsmedaljer:
Frida Lindberg, -60kg
Anna Strandberg, -71kg
Marcus Sundin Liljedorff, -81kg

Bra jobbat! 🇸🇪

Inlägget Resultat EM 2023 dök först upp på Svenska Muaythaiförbundet.

Inlägget Utlysning förbundskapten (senior) dök först upp på Svenska Muaythaiförbundet.

Inlägget Anmälan SM-2022 dök först upp på Svenska Muaythaiförbundet.

Den här hemmahörande Hudikstjejen fann thaiboxningen för knappt tio år sen, när hon var 16 år och gick på gymnasiet. Idag bor hon i Stockholm och tävlar för Impact i -67 kg. Hennes tränare är ingen mindre än den framgångsrika thaiboxaren Simon Ogolla som själv varit aktiv i svenska landslaget under många år. Tillsammans har de skördat flertalet medaljer och för Emmas del återfinns 3 SM-guld, 1 VM-silver, 1 EM-brons och här senast adderades den ädlaste valören, nämligen VM-guld.

Vid sidan av idrottskarriären läser Emma till naprapat och efter sommarlovet påbörjar hon sitt tredje av totalt fyra år. Yrkesvalet härleder hon till hennes fascination för kroppen; att försöka förstå sig på den i kombination med att hon brinner för att hjälpa andra människor. Emma förklarar hur givande det kan vara för henne att ge massage eller hjälpa någon som har ont och den energin det genererar. Dvs. att se till så andra människor mår bra. Initialt trodde hon aldrig att hon skulle studera vid högskola och var osäker huruvida hon skulle hantera första terminen. Tämligen snabbt överbevisade hon sig själv och förstod att hon kan klarar hela utbildningen om hon vill. Naprapatin beskriver Emma som ’nördig’, vilket passar henne bra. Men låt oss backa bandet. Hur såg vägen ut som ledde fram till dubbla karriärer? Med ett ben inom naprapatin och ett ben inom elitidrott så lyckades hon med att bli bäst i världen.

Under sin uppväxt har Emma ägnat sig åt en rad olika idrotter och hon beskriver hur hon alltid varit en tävlingsmänniska. Här återfinns både hästhoppning, luftskyttegevär och slalom. Det som binder idrotterna samman är att samtliga är individuella idrotter, inga lagidrotter.

Som barn spelade hon klarinett och spelade i orkester fram till dess att hon var 12 år gammal och det inte längre var coolt med blåsinstrument. Då blev det gitarr och det gick fort för henne att bli väldigt bra på det hon tog sig an inom musiken. Musiken blev hela hennes liv. Hon gick musikgymnasium och startade ett band tillsammans med sin dåvarande bästa vän. Foggies, som deras duett hette, var en slags gullig sing and songwriter-pop med många stämmor.

Tillsammans kom de med i SVT:s musikprogram Fräng där unga fick möta etablerade artister. Foggies träffade Ane Brun och fick sedan uppträda på Debaser Slussen. TV-programmet öppnade upp dörrar som ledde till en hel del spelningar. Tillsammans har de uppträtt otaliga gånger i Hudiksvall men även på tillställningar som Visfestivalen och orter såsom Delsbo, Bollnäs och Gävle. Så för Emma är det inte helt ovanligt att ha strålkastarljus på sig. Därefter beskriver hon hur skapandet blev lite lidande av tiden i skolan, av livet runt omkring och att relationen i slutändan förändrades inom Foggies. Idag älskar hon fortfarande musik men den får i skrivande stund inte lika mycket utrymme som då.

Det var som en vilsen sextonåring som Emma fann thaiboxningen och sökte sig dit för att hantera sin låga självkänsla och ångestproblematik. Samtidigt tyckte hon att kampsport var ballt och tittade ofta på actionfilmer. Lockelsen av att göra någonting som kändes fysiskt och att vilja lära sig självförsvar tog henne till kampsporten och det visade sig att thaiboxningen blev en bra ventil för den ångest och tomhet hon tampades med. Hon ser på thaiboxningen som en slags medicin som höll henne flytande under en längre tid.

Precis som många andra unga var Emma ute och reste en längre tid efter studenten. Vid ett tillfälle befann hon sig i Thailand och funderade på vart hon skulle ta vägen efter resandet. I Asien träffade hon Marie som skulle komma att bli en av hennes närmaste. Marie hade en lägenhet i Stockholm och de bestämde sig för att flytta ihop efter resandet. Det passade bra då Emma tänkt att Stockholm skulle bli en utmärkt stad att bo i eftersom det fanns många bra thaiboxningsklubbar där. Ganska direkt började hon träna på samma klubb där hennes coach Simon fortfarande var aktiv som utövare och tränade tillsammans med tidigare thaiboxningsstjärnorna Isa Tidblad och Anna Strandberg. Nu har det gått sex år sedan hon flyttade till Stockholm och det är en väsentligt längre tid än vad hon själv hade trott från början… men hon trivs bra även om hon ofta är och hälsar på sin familj i Hudiksvall.

Att bli uttagen till landslaget
Att vara en del av det svenska landslaget har varit ett mål under många år. Första landslagsuppdraget 2019 var därmed väldigt stort och att det var lite nervöst. De funderingar som ’ska jag verkligen vara här’ har efter tre landslagsår bytts ut till att Emma börjar se sig själv som en naturlig del i sammanhanget. Det som ger ett landslagsuppdrag extra roligt är att du träffar så många olika typer av människor som du annars inte skulle ha mött. Under 2020 drabbades världen av en pandemi och alla internationella mästerskap fick ställas in.

Hösten 2021 och ett uteblivet VM
Under året 2021 vann Emma sitt tredje SM-guld och den ångestproblematiken som tidigare hållit sig i schack och en slags identitetskris blev utmanande att parera ju längre tid hon ägande sig åt elitidrott. Den funktion som thaiboxningen tidigare haft hade förbytts till ohanterliga krav och förväntningar på sig själv. Under hösten tackade Emma nej till en match, någonting som aldrig hänt tidigare, till följd av att hon mådde för dåligt för att fungera i vardagen. Hon tror att startskottet blev efter SM som hon gick och vann under första delen av sommaren och som sedan fylldes ut med ett sommarlov med bristande rutiner och utan den meningsfullhet som thaiboxningen gav henne. Panikångest blev en del av hennes vardag och den stora vändningen påbörjades i samband med att hon var in och ut på psykakuten. Emma beskriver att hon var utmattad mentalt och själsligt och att varje dag var en match mot sig själv. Efter två års frånvaro av internationella mästerskap så beslutades det att VM skulle arrangeras i slutet av året. Beslutet för Emma att inte delta var känsloladdat men med facit i hand ett hållbart val som kunde tas till följd av bra människor runt omkring henne.

Just det är något som Emma är tacksam över, hur bra hennes skyddsnät är. Hon beskriver att det finns många människor i hennes omgivning som stöttat och hjälpt henne under svåra stunder. Hennes tränare har spelat en stor roll i vägen mot ett bättre mående och har varit en av flera stöttepelare att luta sig mot. Medan höstmånaderna passerade arbetade Emma med sig själv och fick professionell hjälp. I slutet av året hade hon kommit så pass långt att hon började nosa lite på träningen igen, men på ett sådant sätt som var fritt från prestation och återkoppling på utförandet.

I slutet på året tävlade två klubbkompisar på Muay Thai For Life 1.0 och Emma fick äran att vara med och coacha. Det var första gången som hon kände att hon kunde vara en del av thaiboxningsvärlden igen. Naturligtvis var det både givande och roligt att hjälpa klubbkompisarna i sina matcher, men utan att ta någon cred från dem så kände jag inombords att någonting var fel, ”Det är jag som ska vara där inne, det är så det ska vara”. När hon kom hem till Stockholm igen kände hon att hon var redo att börja känna av lite press i träningen och bad Simon att bitvis börja med återkoppling. Varje träning blev en balansgång mellan att pressa sig själv positivt och nosa på gränsen till vad som var hanterbart. Det fungerade väl och i början av 2022 fick hon sin första match bokad igen. Först ställdes hon mot tidigare världsmästaren i -71 kg, finska Anna Rantanen, och därefter Sofia Kosunen. Två proffsmatcher som hon gick segrande ur.

Målsättning inför VM 2022
Med två proffsmatcher bakom sig var Emma hungrig på stundande VM. Målet var att vinna och hon beskriver hur hon där och då aldrig varit så säker på någonting annat i hela sitt liv.

 Inramningen för VM blev en superlyckad upplevelse. Landslaget trivdes väldigt bra tillsammans, arrangemanget var välordnat, hotellet fint och stämningen härlig. Inför alla matcherna kände Emma sig lugn vilket bidrog till en glädje som hon inte riktigt tidigare haft. Precis före hon skulle in i ringen fnissade hon förtjust och tänkte ’lyllos mig, nu ska vi in och göra det här’. När det väl var dags för matcherna så vet Emma att hon har gjort allt jobb och att det är som att hon överlämnar sig själv till universum.

Hur kändes det när domaren reste din arm efter VM-finalen?
Jag minns att jag såg landslaget på läktaren och att jag var så glad. Jag skrattade och grät. Jag hade fått ett meddelande efter kvartsfinalen med uppmaningen ”kan du inte bara gå och vinna hela skiten och sen skratta hela vägen till prispallen?”. Exakt det gjorde jag. Det blev en känslomässig berg- och dalbana. Det var stort.

Vad var det första du gjorde när du kom tillbaka till Sverige som världsmästare?
Jag blev mottagen på Arlanda av familj och klubbkompisar. De hade med sig svenska flaggan, plakat med bild på mig och blommor. Jag var halvmosig efter resan men var glad och min mamma och brorsdotter var där. Det var fint. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Därefter gjorde jag en intervju med ett kamerateam som följt mig en tid. Efter det åt jag prinsesstårta tillsammans med Marie.

Vad driver dig till att orka pressa dig själv så mycket, både fysiskt och mentalt?
Jag drivs av kickarna, resultaten, ångesten, processen och att utvecklas. Jag blir aldrig nöjd och är en hungrig person, omättlig på livet.

Till alla som undrar, hur gör man för att bli bäst i världen?
Tro på dig själv och omge dig med personer som tror på dig. Har du höga visioner om dig själv och det du vill göra så säg det högt och våga. Våga misslyckas och våga lyckas. Allt är bara en resa. It’s a part of the progress. Och framförallt ge dig inte. Se det framför dig, att du kan bli bäst. Var inte rädd. Ser du det i ditt huvud så är det på riktigt. Det var det jag gjorde på VM, det var klart före finalen.

Vad utmärker en bra fighter enligt dig?
Finns inget givet recept, alla är olika. Men jag tycker den tekniska biten, konditionen, hjärtat och mindsetet behöver finnas där. Också tycka om det du gör, tycka att det är kul och ha både driv och vilja. Man måste vilja träna och vilja fightas.

Inlägget Intervju med Emma Stonegård Abrahamsson efter VM-guldet! dök först upp på Svenska Muaythaiförbundet.

Dubbla karriärer
När VM i Abu Dhabi hölls så hade Patricia i förtid läst in de sista veckorna på vårterminen och tenterat av de sista delkurserna. Hon är en person med många bollar i luften och vid sidan av elitidrotten läser hon till tvåämneslärare vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Nu har hon lagt fyra års studier bakom sig och har knappt 1,5 år kvar i skolbänken före hon erlägger sin examen. Hon berättar att 2022 varit en särdeles besvärlig termin då hon vid sidan av de teoretiska ämnena haft många praktiska moment. Även om det är roligt så är det kombinerat med två pass om dagen lite mer intensivt än hon egentligen önskar. Inom vinteraktiviteterna skridskor, långfärdsskridskor och skidor har hon åtminstone 70 träningstimmar bakom sig och då är inte timmarna inräknade som hon lagt ned på expressiv dans och målspel.

Föreningsidrotten – det finaste vi har
Kampsporten hittade Patricia för 20 år sen och det var vid Ystad Karateklubb som resan började. Hon tyckte mycket om träningarna med dess struktur såsom disciplin och respekt, att man graderar till olika bälten men även den familjära stämningen som hon fann på klubben. Föreningsidrotten är bland det finaste vi har i Sverige, berättar Patricia, och fyller sedan på med att det är en ynnest att ha varit delaktig inom flera idrotter och föreningar men ändå stött på samma sorts glädje och engagemang.

”Föreningslivet har berikat mitt liv. Här har jag träffat vänner för livet, samtalat med människor jag aldrig annars skulle mött, knutit kontakter inom och utanför Sveriges gränser, rest världen över, pressat mig fysiskt, utvecklats på ett personligt plan, skrattat, gråtit, känt ilska, frustration, stolthet, glädje och fröjd. Jag är glad över att ha varit en del av föreningslivet i så många år och gläds med alla de som hittat hit och sörjer med de som inte gjort det.”

Åren under pandemin
Efter SM 2020 bröt pandemin ut ordentligt och de drygt efterföljande två åren blev en speciell tid att leva i. Som fighter begränsades Patricias möjlighet till att tävla på samma sätt som tidigare och fastän hon ser tillbaka på pandemin som påfrestande så har det kommit goda saker ur den. Bland annat tog hennes tränare vid Odenplan Fightgym i Stockholm ett omtag kring hennes individuella träningsprogram men även ett helhetsomtag för tävlingsgruppen. Under hösten 2021 och våren 2022 har Patricia vistats på Riksidrottsförbundets utvecklingscentrum, Bosön, där hon ofta testas för att kartlägga styrkor och utvecklingsområden. Det tillsammans med den tekniska utvecklingen som Patricia beskriver att hon har gjort, har resulterat i ett mycket lyckosamt tävlingsår. Efter årets EM-guld var det naturligt att sikta på VM-guld, men hon berättar att det snarare var matchernas innehåll än valören på medaljen som hon var mest förväntansfull inför. Att ha tränat hårt under en lång tid och successivt vid varje tävling känna att saker går i rätt riktning, gjorde att Patricia kände sig lite pirrig inför VM. Skulle hon få ut allting när det väl gällde?

VM 2022
Totalt blev det tre matcher i Abu Dhabi där motståndet kom från Thailand, Turkiet och Bahrain. De två första matcherna avslutades i förtid och finalen vann hon på poäng och Patricia berättar själv att hon lyckades få till många tekniska och fysiska detaljer som hon hade skrivit på önskelistan inför mästerskapet. Vid sidan av matcherna beskriver hon ett välarrangerat VM som gjorde det roligt att ställa upp i. Det svenska landslaget består av härliga personer som kommer bra överens vilket gör att det är extra trivsamt och roligt att vara iväg och tävla. Det är lättsamt att hänga med varandra och vi stöttar varandra fullt ut. Det är en viktig balansgång – att kunna njuta och kunna prestera.

Efter finalerna firade landslaget med en gemensam middag för att få ett avslut på mästerskapet. Patricia säger att det var roligt att dela den kvällen tillsammans med alla och framförallt att det blev så många medaljer för svenska laget. Efterföljande dag åkte hon och hennes klubbkamrater och tränare till Dubai för att njuta av en dags semester med god mat och sightseeing före hemresa till Sverige, vilket också är något som hon uppskattade. Tillbaka i Stockholm igen möttes hon av flertalet blombud och en handgjord boxningshandske designad av Lisa Hammar Posse från hennes sponsor Fightfabriken. Efter många samtal med familj och vänner, var det första hon gjorde när hon till slut blev ensam, var att beställa pizza från sitt favoritställe och såg fjärde säsongen på Stranger Things. Ibland är det enkla det bästa.

Till alla som undrar, hur gör man för att bli bäst i världen?
Det är flera färger som behövs på paletten för att bli bäst i världen, men den första och den sista färgen på skalan handlar om dig själv. Naturligtvis är kompetenta tränare och ambitiösa träningskamrater en stor del i det men i slutet av dagen handlar det om din egen insats och den tid du lägger ner. Om elitidrott vore enkelt skulle alla göra det men elitidrott är snarare tvärtom, för tittar du på proportionerna mellan nedlagt arbete och tävlingstid så kan det till och med framstå som lite otacksamt. Därför behöver du vara medveten om din egen drivkraft. Utan ett starkt varför tappar du styrfart.

Vad utmärker en bra fighter enligt dig?
En bra fighter har hjärtat på rätt ställe, låter sig inte påverkas av det oförutsägbara och är adaptiv under matchen gång.

Inlägget Intervju med Patricia Axling efter VM-guldet! dök först upp på Svenska Muaythaiförbundet.

Sedan barnsben har Moa hållit på med hästar och tävlade i hästhoppning fram till högstadiet då kampsporten krävde all hennes uppmärksamhet. Det var som 11-åring som hon började träna boxning för Vaggeryds MT och hann gå några diplommatcher före hon bytte till en klubb närmare hemorten, Marieholm. Det var alltså vid Anderstorps kick- och thaiboxning som Moa inledde sin thaiboxningskarriär. Hon beskriver att hon uppskattade thaiboxningen mer då den tillåter fler tekniker. Så småningom började Moa att träna och tävla för Halmstad Muaythai och sedan årsskiftet tränar hon på den nystartade klubben Halmstad Fight Academy som enligt henne själv är en liten klubb men med stor kunskap och fighters som tävlar på hög nivå. Moa säger att hon hela tiden tränar med de som är bättre än vad hon själv är.

”Alla som tillhör en klubb tycker givetvis att ens egna klubb är den bästa, men i min värld är verkligen Halmstad Fight Academy den bästa klubben. De är ett härligt och bra litet gäng!”

Moa tog studenten förra året från naturvetenskapliga programmet. På sikt drömmer hon om att läsa till kiropraktor eller kanske barnmorska, men för stunden arbetar hon inom vården, ett yrke som hon arbetat inom sedan hon var 16, och som hon verkligen trivs med. På fritiden älskar hon att baka och laga mat. Hennes favoritbagare är Camilla Hamid och Roy Fares. När hon själv bakar väljer hon kanelbullar men det blir även en och annan sockerkaka, Budapestbakelse och solbullar.

Moas motto är: vill man, så kan man.

Klivet från junior till senior
Det är ingen hemlighet att det inte är en dans på rosor att ta klivet från junior till senior. Moa berättar hur den lyckade övergången resulterat i de bästa åren i hennes liv. Att fylla 18 år och vinna SM-guld ledde till att flera dörrar öppnades upp och den åtråvärda landslagsplatsen blev hennes. I det ögonblicken bevisade hon för sig själv att hon kan slåss, att hon är en fighter. Det har varit en lång tid då hon själv inte förstått sin egen kapacitet och tänkte först inte ställa upp på SM. Hon kämpar med låg självkänsla men hennes tränare Rene har hjälpt henne oerhört på vägen. De har kommit varandra nära och Moa berättar att utan honom hade hon inte varit där hon är idag, vare sig inom thaiboxningen eller personligt. Han finns där i motgångar och han finns där i medgångar.

Hur är det en del av att vara en del av landslaget?
Landslaget är ett bra gäng där alla hejar och stöttar varandra. Och det är roligt att få umgås tillsammans under så många dagar. Men jag lever i en bubbla när jag är i väg på mästerskap vilket resulterar i en rejäl urladdning när jag kommer hem igen. Jag har varit helt tom inombords efteråt men även under mästerskapen så är det emotionellt. Jag har gråtit, jag har skrattat. När du vinner en match på ett mästerskap så blir du upprymd och glad men inser snabbt att du måste lägga den åt sidan för att fokusera på nästa match. Därför kändes det lite lyxigt när jag tillät mig själv att njuta i en hel dag mellan min semifinal och finalmatch på VM. Det var fint.

Matcherna på VM
I första matchen ställdes Moa mot en thaiboxare från Saudiarabien. Hon berättar att hon var galet nervös men att hon ändå lyckades avsluta matchen i förtid (den bröts efter knappt 90 sekunder i första ronden). Det var boxningen som satt bäst och sedan fyllde hon på med huvudsparkar. Det må varit en kort match men det kändes ändå rejält i bröstkorgen efteråt.

I semifinal väntade en motståndare från Iran. De är kända för att ha oortodox stil och jag misstänkte att hon skulle sparka högt ofta, vilket hon gjorde. Första ronden tappade jag men jag kände mig inte stressad för jag kände att jag läste av henne. I andra ronden växlade jag upp och gav henne två räkningar. Här fick jag till en vändning så att jag alltid var först och sist i varje slag- och sparkväxling. I tredje och sista ronden blev det flera räkningar så matchen bröts i förtid.

I finalen väntade en teknisk fighter från Thailand. Moa hade sett att hennes starkaste vapen var sparkar och teeps varp hennes gameplan blev att fånga sparkarna och kontra. Hennes grej var sparkar och teeps. Även här tappade Moa första ronden men beskriver att det var medvetet för hon behövde läsa av henne. I rondvilan fick Moa en glöd och började därefter arbete mycket med lowkicks och boxning. Jag försökte flyttade mig ofta och fånga hennes sparkar. Jag gjorde likadant i tredje ronden och jag kände att jag vann solklart i både andra och tredje ronden.

Vilken är karriärens hittills roligaste match?
Ohotad första plats är min VM-final i Abu Dhabi. Det handlar framförallt om att jag har jobbat med mig själv mentalt, även om resan dit inte är klar än. Men under det mästerskapet hade jag arbetat intensivt och resultaten började komma. Helt plötsligt kändes det roligt att tävla och tankar som ”vill jag verkligen det här?” var som bortblåsta. Mitt mind set inför matcherna var även något helt annat. Nu lyckades jag tänka positiva tankar och njuta. Jag matade mig själv med budskap som ”jag vill detta, det ska bli så roligt”. Det är en styrka att kunna ligga under två matcher på VM men vända.

Hur gör man för att bli stark mentalt?
Du måste vilja bli bättre mentalt. Du som person och individ, du måste jobba med dig själv för att kunna prestera i thaiboxningen. Mår jag dåligt som privatperson så kommer det gå ut över thaiboxandet. Tankar förstör och sätter krokben och därför måste du jobba med dig själv. Det var Rene som började stötta och hjälpa mig mentalt och som sedan fick mig att gå till en idrottspsykolog, vilket jag gjort i ett år. Hon har varit till stor hjälp. Jag har lyssnat mycket på mindfullness för att kunna ta kontroll över nervositet och lära mig att tankar är bara tankar. Förr så var det så att om jag hade en dålig träning så trodde jag att det gjorde mig till en dålig person. Idag kan jag resonera med mig själv och rationellt fundera över varför en träning blivit som den blivit. Jag skriver även ner saker som jag gör bra och sätter båda långsiktiga och kortsiktiga mål.

Vad kände du när domaren reste din hand som segrare?
Alla känslor kom på en och samma gång. Det var en obeskrivlig känsla. Jag fyllde av lycka och glädje. Första samtalet efter guldet gick till morfar som inte svarade. Morfar är väldigt idrottsintresserad och följer mig slaviskt i min karriär. Han och mormor var på t.ex. JVM i Turkiet men han kunde inte följa med tidigare i år p.g.a. corona. Men utöver det har han sett ungefär varenda match. När morfar inte svarade så ringde jag min mamma som hade sett matchen tillsammans med moster, pappa osv. Alla skrek och grät i telefonen.

När jag kom hem till Sverige igen så stod hela släkten i trädgården och överraskade mig. Det blev ett fint firande på gården. Dagen efter var det strålande sol så jag låg hemma och solade och tog det lugnt. Flera gånger har jag tittat på mig själv i spegeln och tänkt ”jag har vunnit VM” och därefter både lett och varit glad. Ena sekunden är jag glad och nästa otroligt trött. Det är tur för jag har landslagskompisar som berättat att det inte är ovanligt att man blir låg efter ett mästerskap oavsett vinst eller inte. Men jag försöker ändå minnas och glädjas åt det som varit.

Vad driver dig till att orka pressa dig själv så mycket, fysiskt och mentalt?
Sedan jag var liten såhar jag alltid varit envis. Vill jag någonting så blir det så. Det kan naturligtvis ha sina nackdelar. När jag har bestämt mig för någonting så blir det så. För en tid sedan var jag med i en intervju, det handlade om thaiboxning. Då frågade de mig ”om hur många år är du världsmästare”. Då svarade jag att jag ska bli världsmästare inom fem år. När jag hade vunnit min VM-final så berättade jag det för Rene och då hade det gått knappt 4.5 år.

Till alla som undrar, hur gör man för att bli bäst i världen?
Ge aldrig upp. Och du måste lägga otroligt mycket tid på träning men det viktigaste av allt är det mentala. Det påverkar dig som fighter i ringen så jobba mycket med dig själv.

Inlägget Intervju med Moa Carlsson efter VM-guldet i U23 dök först upp på Svenska Muaythaiförbundet.

Angela tävlar för Öresunds Muaythai i -71 kg och har en tung meritlista sedan tidigare. Meriter i urval är 4 VM-silver, 2 EM-guld, 3 EM-silver och 4 SM-guld. Till vardags arbetar hon som kvalitetskoordinator i Malmö bor i hus med sin man i Landskrona och tränar i Malmö.

Efter EM i Istanbul tidigare i år så var det tre parametrar som Angela fokuserade på att höja: teknik, kondition och mentalt. Under december och januari månad slet hon med långa perioder av förkylning och var därför inte i den formen hon föreställt sig vid EM vilket hämmade hennes kapacitet. Det mentala har hon arbetat med i flera år och arbetet är återkommande, ge sig själv möjligheten att vara lugnare, mer stabil och mindre ångest. Hon visste att om hon skruvade upp samtliga parametrar så skulle det räcka till VM-guld.

Gällande VM beskriver Angela det som generellt det mest välorganiserade VM hon deltagit på. Även om det fanns små störmoment såsom att det var en bussfärd mellan hotellet och arenan och inte promenadavstånd. Hotellet hade god standard och maten var riktigt bra. På arenan var allting välorganiserat och publiken bjöd på ett bra tryck som åhörare! Gällande landslagets sammansättning så säger Angela att det här är i särklass det härligaste landslaget hon varit en del av. De stöttar varandra, har roligt tillsammans och hejar 100% på läktaren. Det ris som Angela riktar mot mästerskapet handlar om att det är trist att enbart manliga fighters fick tävla i A-ringen (matcherna TV-sändes nationellt). IFMA jobbar för jämställdhet i övrigt men det här var ett snedsteg.

Åren i landslaget
2016 var Angelas landslagsdebut. Hennes första mästerskap tog hon, enligt henne själv, ’lite som det kom’, eftersom hon inte visste vad hon kunde förvänta sig av den internationella eliten. Efterföljande år visste hon vart ribban låg och blev därefter ett namn att räkna med i VM-finaler. Utan att förringa värdet av ett VM-silver, eller rättare sagt hennes fyra, så ledde det till negativa tankar och att hon såg ner på sig själv som aldrig lyckades vinna just VM-finalerna. Det paradoxala i detta är att hon samtidigt vunnit EM två gånger mot samma fighters, varför hon visste att guldet var hennes om ’bara fick ihop det’.

Hur blev nu våren för Angela och de målsättningar hon satt upp?
Hon beskriver hur hon själv mått bättre mentalt under vårens gång. Det är en effekt av att hon har blivit bättre på att balansera den press hon lägger på sig själv i träning. Samtidigt har hon även bytt arbetsplats vilket genererat i en mindre stressfylld arbetssituation och att hon får bättre återhämtning i sitt privatliv. Hon tror att en atlet som mår bra, presterar också bättre. Det blir roligare att tävla om jag delvis kan njuta av resan dit. Under det här mästerskapet har hon intalat sig själv att varje match ’bara är en match’ och under finalen sa hon till sig själv att det inte var finalen. På så vis lyckades hon sänka pressen på sig själv.

VM-finalen mot finska Anna Rantanen
Det var ingen mindre än finska Anna Rantanen som stod för motstånden i årets final. De är långt ifrån okända för varandra då det här var deras fjärde möte i ordningen. Efter sammandrabbningen i finalen är ställningen 3–1 i vinster till Angela.

Det är speciellt att möta en person man tidigare mött. Vi känner till varandra styrkor och svagheter. Jag vet att hon har längdövertaget och att jag därför behöver pressa hela tiden, vara först och driva framåt. Målet var att inte ta clinchen, utan för det fall att det blev clinch skulle jag fokusera på att låsa runt kroppen och inte jobba mot nacken. Jag har en bra vänsterspark men jag kände att Rantanen backade bakåt hela tiden precis så mycket att jag inte nådde henne. Här kommer erfarenheten in och jag hade förmågan att ställa om och anpassa min gameplan. Jag förlorade nämligen första ronden och tänkte ’jag förlorar inte en VM-final till’ och då gäller det att gräva djupare. Det som drev mig var att jag inte ville känna att jag hade kunnat vinna om jag bara ansträngde mig mer. I rond 2 och 3 var det orden ’inte en gång till, nu ska det gå’ som drev mig framåt. Orden ’jag vill, jag ska, jag kan’ är mitt motto och jag har låtit gravera in det i ett smycke till mig själv.

Hur kändes det när domaren reste din arm?
Vi skrattar ofta åt mig för när jag vinner ser jag alltid ledsen ut för jag ser glad ut. Det är känslostorm och kroppen är lite osäker på vad den ska ge uttryck för. Men det var en enorm glädje och glädjetårar när jag sedan ringde min pappa. Hela min familj är väldigt stöttande och min mamma och pappa har rest världen runt för att se mig tävla internationellt.

Efter VM har jag gått runt och varit glad utan att förstå varför. När jag har tänkt efter så är det VM-guldet som ligger där och pyr i mitt undermedvetna, vilket är häftigt.

Hur har det sett ut med publicitet och uppvaktning efter VM?
Jag är född och uppvuxen i Olofström och den kommunen blev årets idrottskommun 2021. De har därefter varit aktiva i att både ge ut en bok om idrottare från Olofström, men generellt varit duktiga på att uppmärksammat personer som kommer därifrån och som presterat bra inom idrott. Kommunen fyllde även 50 år vilket firades på själva nationaldagen. Kungen och drottningen var där och jag fick tillsammans med andra idrottare gå upp på scenen och ta emot blommor, diplom och present från kommunen. Därtill har det varit uppvaktning på jobbet, blombud och andra trevligheter.

Vad driver dig till att orka pressa dig själv så mycket, fysiskt och mentalt?
Jag vill se hur bra jag kan bli. Jag har inte haft en målsättning i form av ett resultatmål och sen ska jag vara klar efter det. Jag tycker fortfarande att det är väldigt roligt. Annars hade jag inte orkat hålla på. Jag har blivit bättre på att hitta en bra balans i livet för att orka hålla på i så många år. Efter mitt VM-guld så känner jag att vill idrotta mer än någonting annat här i livet.

Till alla som undrar, hur gör man för att bli bäst i världen?
Älska det du gör. Du måste vara beredd på att göra uppoffringar såsom socialt och kanske delvis en karriär inom arbetet. Allt blir lidande. Men det positiva med idrottandet måste väga över det negativa. Du ska inte heller vara driven av motivation, motivationen varierar nämligen från en dag till en annan.

Vad utmärker en bra fighter enligt dig?
Du behöver vara mångsidig för att nå långt (tekniskt). Är du för ensidig så kommer dina motståndare att förstå sig på dig. Du ska inte heller försumma prehab och rehab utan förstå att det är viktigt för det långsiktiga arbetet. Särskilt om du ska hålla i många år.

SMTF önskar dig ett varm grattis till ditt efterlängtade VM-guld och önskar dig en fin sommar! Tack för att du tog tiden att dela med dig av dina upplevelser till våra läsare.

Inlägget Intervju med Angela Mamic efter VM-guldet! dök först upp på Svenska Muaythaiförbundet.

Guld: Moa Carlsson, -54 kg (U23)

Guld: Patricia Axling, -57 kg

Guld: Emma Stonegård, -67 kg

Guld: Angela Mamic, -71 kg

Silver: Ewin Ates, -60 kg

Brons: Camilla Danielsson, -45 kg

Brons: Linus Bylander, -63.5 kg

Sverige placerade sig som tredje bästa nation om man enbart räknar ’elite divison’. Räknar man med U23 placerade sig Sverige som femte bästa nation.

 

Varmt grattis till samtliga medaljer och till alla fina insatser från atleter, coacher och domare!

Inlägget Guldregn över svenska landslaget under VM 2022 dök först upp på Svenska Muaythaiförbundet.