Den fjärde världsmästaren som SMTF haft ett samtal med är Emma Stonegård Abrahamsson.

Den här hemmahörande Hudikstjejen fann thaiboxningen för knappt tio år sen, när hon var 16 år och gick på gymnasiet. Idag bor hon i Stockholm och tävlar för Impact i -67 kg. Hennes tränare är ingen mindre än den framgångsrika thaiboxaren Simon Ogolla som själv varit aktiv i svenska landslaget under många år. Tillsammans har de skördat flertalet medaljer och för Emmas del återfinns 3 SM-guld, 1 VM-silver, 1 EM-brons och här senast adderades den ädlaste valören, nämligen VM-guld.

3 styrkor som fighter: Eld, snabb, kul

Vid sidan av idrottskarriären läser Emma till naprapat och efter sommarlovet påbörjar hon sitt tredje av totalt fyra år. Yrkesvalet härleder hon till hennes fascination för kroppen; att försöka förstå sig på den i kombination med att hon brinner för att hjälpa andra människor. Emma förklarar hur givande det kan vara för henne att ge massage eller hjälpa någon som har ont och den energin det genererar. Dvs. att se till så andra människor mår bra. Initialt trodde hon aldrig att hon skulle studera vid högskola och var osäker huruvida hon skulle hantera första terminen. Tämligen snabbt överbevisade hon sig själv och förstod att hon kan klarar hela utbildningen om hon vill. Naprapatin beskriver Emma som ’nördig’, vilket passar henne bra. Men låt oss backa bandet. Hur såg vägen ut som ledde fram till dubbla karriärer? Med ett ben inom naprapatin och ett ben inom elitidrott så lyckades hon med att bli bäst i världen.

3 styrkor som person: Kärleksfull, omtänksam, nyfiken

Under sin uppväxt har Emma ägnat sig åt en rad olika idrotter och hon beskriver hur hon alltid varit en tävlingsmänniska. Här återfinns både hästhoppning, luftskyttegevär och slalom. Det som binder idrotterna samman är att samtliga är individuella idrotter, inga lagidrotter.

Som barn spelade hon klarinett och spelade i orkester fram till dess att hon var 12 år gammal och det inte längre var coolt med blåsinstrument. Då blev det gitarr och det gick fort för henne att bli väldigt bra på det hon tog sig an inom musiken. Musiken blev hela hennes liv. Hon gick musikgymnasium och startade ett band tillsammans med sin dåvarande bästa vän. Foggies, som deras duett hette, var en slags gullig sing and songwriter-pop med många stämmor.

Tillsammans kom de med i SVT:s musikprogram Fräng där unga fick möta etablerade artister. Foggies träffade Ane Brun och fick sedan uppträda på Debaser Slussen. TV-programmet öppnade upp dörrar som ledde till en hel del spelningar. Tillsammans har de uppträtt otaliga gånger i Hudiksvall men även på tillställningar som Visfestivalen och orter såsom Delsbo, Bollnäs och Gävle. Så för Emma är det inte helt ovanligt att ha strålkastarljus på sig. Därefter beskriver hon hur skapandet blev lite lidande av tiden i skolan, av livet runt omkring och att relationen i slutändan förändrades inom Foggies. Idag älskar hon fortfarande musik men den får i skrivande stund inte lika mycket utrymme som då.

Det var som en vilsen sextonåring som Emma fann thaiboxningen och sökte sig dit för att hantera sin låga självkänsla och ångestproblematik. Samtidigt tyckte hon att kampsport var ballt och tittade ofta på actionfilmer. Lockelsen av att göra någonting som kändes fysiskt och att vilja lära sig självförsvar tog henne till kampsporten och det visade sig att thaiboxningen blev en bra ventil för den ångest och tomhet hon tampades med. Hon ser på thaiboxningen som en slags medicin som höll henne flytande under en längre tid.

Precis som många andra unga var Emma ute och reste en längre tid efter studenten. Vid ett tillfälle befann hon sig i Thailand och funderade på vart hon skulle ta vägen efter resandet. I Asien träffade hon Marie som skulle komma att bli en av hennes närmaste. Marie hade en lägenhet i Stockholm och de bestämde sig för att flytta ihop efter resandet. Det passade bra då Emma tänkt att Stockholm skulle bli en utmärkt stad att bo i eftersom det fanns många bra thaiboxningsklubbar där. Ganska direkt började hon träna på samma klubb där hennes coach Simon fortfarande var aktiv som utövare och tränade tillsammans med tidigare thaiboxningsstjärnorna Isa Tidblad och Anna Strandberg. Nu har det gått sex år sedan hon flyttade till Stockholm och det är en väsentligt längre tid än vad hon själv hade trott från början… men hon trivs bra även om hon ofta är och hälsar på sin familj i Hudiksvall.

Att bli uttagen till landslaget
Att vara en del av det svenska landslaget har varit ett mål under många år. Första landslagsuppdraget 2019 var därmed väldigt stort och att det var lite nervöst. De funderingar som ’ska jag verkligen vara här’ har efter tre landslagsår bytts ut till att Emma börjar se sig själv som en naturlig del i sammanhanget. Det som ger ett landslagsuppdrag extra roligt är att du träffar så många olika typer av människor som du annars inte skulle ha mött. Under 2020 drabbades världen av en pandemi och alla internationella mästerskap fick ställas in.

Hösten 2021 och ett uteblivet VM
Under året 2021 vann Emma sitt tredje SM-guld och den ångestproblematiken som tidigare hållit sig i schack och en slags identitetskris blev utmanande att parera ju längre tid hon ägande sig åt elitidrott. Den funktion som thaiboxningen tidigare haft hade förbytts till ohanterliga krav och förväntningar på sig själv. Under hösten tackade Emma nej till en match, någonting som aldrig hänt tidigare, till följd av att hon mådde för dåligt för att fungera i vardagen. Hon tror att startskottet blev efter SM som hon gick och vann under första delen av sommaren och som sedan fylldes ut med ett sommarlov med bristande rutiner och utan den meningsfullhet som thaiboxningen gav henne. Panikångest blev en del av hennes vardag och den stora vändningen påbörjades i samband med att hon var in och ut på psykakuten. Emma beskriver att hon var utmattad mentalt och själsligt och att varje dag var en match mot sig själv. Efter två års frånvaro av internationella mästerskap så beslutades det att VM skulle arrangeras i slutet av året. Beslutet för Emma att inte delta var känsloladdat men med facit i hand ett hållbart val som kunde tas till följd av bra människor runt omkring henne.

Just det är något som Emma är tacksam över, hur bra hennes skyddsnät är. Hon beskriver att det finns många människor i hennes omgivning som stöttat och hjälpt henne under svåra stunder. Hennes tränare har spelat en stor roll i vägen mot ett bättre mående och har varit en av flera stöttepelare att luta sig mot. Medan höstmånaderna passerade arbetade Emma med sig själv och fick professionell hjälp. I slutet av året hade hon kommit så pass långt att hon började nosa lite på träningen igen, men på ett sådant sätt som var fritt från prestation och återkoppling på utförandet.

I slutet på året tävlade två klubbkompisar på Muay Thai For Life 1.0 och Emma fick äran att vara med och coacha. Det var första gången som hon kände att hon kunde vara en del av thaiboxningsvärlden igen. Naturligtvis var det både givande och roligt att hjälpa klubbkompisarna i sina matcher, men utan att ta någon cred från dem så kände jag inombords att någonting var fel, ”Det är jag som ska vara där inne, det är så det ska vara”. När hon kom hem till Stockholm igen kände hon att hon var redo att börja känna av lite press i träningen och bad Simon att bitvis börja med återkoppling. Varje träning blev en balansgång mellan att pressa sig själv positivt och nosa på gränsen till vad som var hanterbart. Det fungerade väl och i början av 2022 fick hon sin första match bokad igen. Först ställdes hon mot tidigare världsmästaren i -71 kg, finska Anna Rantanen, och därefter Sofia Kosunen. Två proffsmatcher som hon gick segrande ur.

Målsättning inför VM 2022
Med två proffsmatcher bakom sig var Emma hungrig på stundande VM. Målet var att vinna och hon beskriver hur hon där och då aldrig varit så säker på någonting annat i hela sitt liv.

 Inramningen för VM blev en superlyckad upplevelse. Landslaget trivdes väldigt bra tillsammans, arrangemanget var välordnat, hotellet fint och stämningen härlig. Inför alla matcherna kände Emma sig lugn vilket bidrog till en glädje som hon inte riktigt tidigare haft. Precis före hon skulle in i ringen fnissade hon förtjust och tänkte ’lyllos mig, nu ska vi in och göra det här’. När det väl var dags för matcherna så vet Emma att hon har gjort allt jobb och att det är som att hon överlämnar sig själv till universum.

Hur kändes det när domaren reste din arm efter VM-finalen?
Jag minns att jag såg landslaget på läktaren och att jag var så glad. Jag skrattade och grät. Jag hade fått ett meddelande efter kvartsfinalen med uppmaningen ”kan du inte bara gå och vinna hela skiten och sen skratta hela vägen till prispallen?”. Exakt det gjorde jag. Det blev en känslomässig berg- och dalbana. Det var stort.

Vad var det första du gjorde när du kom tillbaka till Sverige som världsmästare?
Jag blev mottagen på Arlanda av familj och klubbkompisar. De hade med sig svenska flaggan, plakat med bild på mig och blommor. Jag var halvmosig efter resan men var glad och min mamma och brorsdotter var där. Det var fint. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Därefter gjorde jag en intervju med ett kamerateam som följt mig en tid. Efter det åt jag prinsesstårta tillsammans med Marie.

Vad driver dig till att orka pressa dig själv så mycket, både fysiskt och mentalt?
Jag drivs av kickarna, resultaten, ångesten, processen och att utvecklas. Jag blir aldrig nöjd och är en hungrig person, omättlig på livet.

Till alla som undrar, hur gör man för att bli bäst i världen?
Tro på dig själv och omge dig med personer som tror på dig. Har du höga visioner om dig själv och det du vill göra så säg det högt och våga. Våga misslyckas och våga lyckas. Allt är bara en resa. It’s a part of the progress. Och framförallt ge dig inte. Se det framför dig, att du kan bli bäst. Var inte rädd. Ser du det i ditt huvud så är det på riktigt. Det var det jag gjorde på VM, det var klart före finalen.

Vad utmärker en bra fighter enligt dig?
Finns inget givet recept, alla är olika. Men jag tycker den tekniska biten, konditionen, hjärtat och mindsetet behöver finnas där. Också tycka om det du gör, tycka att det är kul och ha både driv och vilja. Man måste vilja träna och vilja fightas.